strukturlycka.blogg.se

Det måste gå att få till det!!

Känslosamt

Så var den här jobbhelgen till ända och åhhh så bra det har varit!!! Tänk att få arbeta med glädje mitt i så jobbiga situationer?! Allt jag önskade och hoppades på men riktigt vågade tro på, inträffade. Dom vill gärna ha mej mer om dom behöver mer personal och jag vill gärna komma till dom så kanske kanske jag kan bli utvald och få en tjänst där fast jag bara är timvikarie?  Samtidigt är det med bävan jag skulle gå in i en sån situation, men det kanske kan kännas mer meningsfullt än smärtsamt  som personal om man är rätt person? Jag vet inte men är villig att försöka. 
Inte behövde jag börja sju heller utan kl. Nio, och fick sluta lite tidigare på kvällarna OCH jag har sovit bra. Rena övernaturliga bönesvaret!!
När jag kom hem hade älsk dragit om sladdarna, polerat och fått igång min gamla Curt Olsson-lampa efter farmor. Jag blev så märkligt överväldigad av känslor så tårarna kom... Kan det vara för att jag förflyttades många, många år tillbaka i tiden i känslorna, till en tid då farmor levde och bodde i huset i Hagmuren, en tid när lampans teak fortfarande glänste och lamporna lyste och långt innan lampskärmarna lossnat och hängt  livlösa och övergivna många år? Mycket känslor blev det. Åhhh så jag älskade min farmor... i mitt minne för evighet bevarad Och älskad i ödmjuk tacksamhet. Tack för all kärlek och godhet <3
 
 
 
 
 

gnäller av mej lite...

 
 
Hade nästan..så gott som..bestämt mej för att sätta fart direkt idag på morgonen...när jag ändå har blivit så galen att jag går upp och dricker kaffe med älsk klockan sex varje morgon han jobbar...fast jag är ledig!
Tänkte åka till återvinningen med en massa skit (för vilken gång i ordningen vet jag inte) köpa billiga hyacinter på Willys, lämna tillbaka skitdåliga bubbelapparaten till Rusta (inte nog med att den inte kolsyrat som den ska. I morse när jag bytte kolsyrepatron för att checka en extra gång, blev det en smäll och locken flög av och nån okänd liten mässingsgrej flög också ur. Det törs jag inte tala om för älsk!! Nackspärr fick jag på kuppen också i rena förskräckelsen.) Jag borde Också...vill..ska definitivt... hälsa på min stackars faster som blev änka i somras efter sju svåra år med sjukdomar och plågor både för gubben och sej själv. Som grädde på moset blev hon tvungen att amputera ena benet också för typ två månader sen...och hon bor i stort hus..och har bara ett barn som bor utomlands. Snacka om att jag känner pressen där...ändå orkar jag inte ens hälsa på oftare än kanske var tredje vecka. Jag skäms men orkar inte. Känner att jag måste ha med mej nåt ätbart eller nåt och försöka hjälpa henne med nån av alla miljoner praktiska saker hon inte klarar själv längre men hela huvet och själen låser sej i prestationsångest och otillräcklighet Vid bara tanken.
Pappa och min andra faster och farbror är också gamla och väntar och väntar att jag ska hälsa på. Eller ringa. Att jag ytterst sällan ringer nån enda människa över huvud taget har dom vant sej skapligt med men att det inte bara var för att jag bodde så långt bort förr som jag inte hälsade på, har dom svårare att förstå. Jag var för sjutton eremit i Uppsala, var bara på jobbet jag träffade folk. Orkar inte, vill inte, vill bara vara ifred. Pötsligt blev jag med gubbe, stort hus, jättetomt, sommarstuga, bonusbarn med massamassa skitjobbiga problem, skröplig svärmor och katter och dessutom har min gubbe fått en massa krämpor och värk plötsligt Sen jag kom in i bilden... 
 
Det är svårt ändå för en eremit och HSP som jag att vara i ett nytt förhållande. Utan mitt egna ensamma liv längre. Utan nåt eget ställe som känns som bara mitt. Min grotta. Och vem kunde ana att det var sååå fruktansvärt mycket jobb att ha hus och stor trädgård..och superstökig stuga som ingen har röjt i på minst femton år. Och veden. Miljooooner äpplen och sen löven Efter det. Djävulska hagtornshäcken som behövde klippas och sen krattas efter jättenoga så inte grannarna får punka på bilarna. Däremellan har jag målat altanen och BÖRJAT röja 120 kvadrat källare from hell och lagt ut massa annonser på olika sajter. Sakerna behöver så klart tvättas och fixas också innan ev. försäljning. också flytten hit mitt i allt. Till ett hus som är överbelamrat med grejer redan. Jag jobbar så klart också...
 
Försöker ge en bild av det som jag känner att har blivit lite för mycket att bita i. Förklara för mej själv om inte annat. Jag hör folks välmenande råd i mitt inre..om att låta källaren vara t ex men jag kan inte. Källaren är det som är roligt, allt annat är måsten. Dessutom står jag inte ut att ha det så här bökigt i själva huset och då måste det röjas där nere för faktum är att det inte ens fanns plats att sätta fötterna på golvet nånstans i källaren. Det var helt sanslöst!!!
I somras..när allt detta nya hände...med gubben, huset, bonusbarnen, farbrorn som dog och hela baletten, bröt gamla bonusmamma axeln...OCH fick hjärtsvikt, min andra faster bröt fotleden och hamnade i rullstol länge länge, pappa fick så ont i ischiasen att man blev orolig och nu säger dom att han har hjärtsvikt också. Brorsan har dragit fingerkrok och slitit av en sena och opereras idag. Han bor i ett gammalt hus där elementen sprang läck för nån vecka sen så vattnet är avstängt och måste hämtas nere i ladugården och själv bor han i husvagn...
I morgon ska älsk äntligen få träffa läkare, han har väntat sen i midsomras med fruktansvärd värk i armarna ...fast den mesta energin har vi lagt på att fixa blodtrycket som visade sej bara helt livsfarligt. Håhåjaja...orkar inte Ens tänka på allt faktiskt.
Underbara Ceasar som jag blev tvungen att plötsligt avliva i veckan har vi i alla fall fått ner i jorden nu och byggt ett fint stenröse över, så det kan vi släppa. Är bara sorgen och skuldkänslorna...och räkningen...kvar att handskas med.
Nu SKA jag åka med alla sopor..och hälsa på faster...hoppas jag. Åtminstone vill jag ha mina hyacinter..så jag kan sitta här och lukta på blommorna..nån gång.
 
Jag är lycklig och otroligt välsignad, så är det faktiskt men behövde prata av mej lite. Tack till den som orkade läsa <3
 
 
 

 
 
 
 
 

Julgrubbel

Ska det nånsin bli roligt att fira jul??? det har inte varit kul sen 60-talet...då när mamma och pappa fortfarande levde tillsammans och farmor..tror jag det var..kom utklädd till tomte och lillebrorsan blev livrädd när det bankade på dörren. Jag avslöjade farmor på händerna så hon till slut erkände långt efteråt att det var hon...men det var då inga snälla barn hon varit till som genomskådade henne så, minns jag att hon helt frustrerat klämde i med!! :)
Sen blev det skilsmässa mellan mamma och pappa. Mamma och vi ungar bodde hos mormor, och det var inte roligt, om man säger så... Jularna var säkert inte lättare. Det enda jag minns av dom är att jag spillde glögg på julduken med tomtar som mormor broderat på flera år, och nu var den äntligen färdig. Nystruket och fin. Säkert en kvart Fick hon njuta av det!!! Pappa åkte vi väl till när han träffat sin nya kvinna och fått bonusbarn. Från jularna där minns jag bara att det skulle doppas i grytan, nåt som var helt okänt för oss. Jätteäckligt! En gång var sillen nynerhackad i lagen och smakade bara rå sill, det måste väl ha varit jul då! I övrigt var det väl som vanligt där..att pappa jobbade så mycket som möjligt och att bonusmamma suckade och led martyrdöden över det hela tiden. När pappa väl var hemma och det var helgkväll såg hon ännu ängsligare ut. Ner med rullgardinerna fort och släcka det mesta av lyset så det inte skulle komma några "fyllhundar" sen smög hon omkring och tittade ängsligt och menande på oss att mer fest och senare än så här skulle det ogärna få bli. Frid över hennes minne men ängslig och en riktig partypooper var hon allt, lilla gumman. 
Mormor flyttade så småningom till en liten lägenhet...Cell nummer tio, som hon sa, med inte ens antydan till försök att dölja bitterheten. Mamma hade träffat en ny man som flyttade in med oss men det får bli ett helt kapitel för sej. Han var aldrig nåt pappa-ämne, så mycket kan jag säga...
Åter till jularna. Mormor och morfar var också frånskilda sedan många år och mamma var enda barnet. Vi flängde som skottspolar mellan mormor, morfar, morfars systrar, nya mannens föräldrar och pappa. Det var vattentäta skott mellan dom olika grupperna...inga kompatibla komponenter nånstans liksom. Ingenstans samlades släkt och familj. Hos morfar och hans fru kände vi alltid att allt var på nåder och att det drog så smärtsamt i snåltarmen när vi fick julklappar. Pappa och mormor gav oss pengar och det kändes som dom tävlade sinsemellan. Det hade varit mysigt med ett gulligt paket nån gång...
Hos farmor var det jul och mys på riktigt i alla fall. Vare sej det var jul eller inte nästan. Där var vi ett gäng som hörde ihop, hennes tre pojkar med fruar..helt oskilda Faktiskt..utom pappa då..och vi två ungar och vår enda kusin. Älskade farmor donade och stökade och passade upp med svällande, varmt och stolt hjärta. Gud så jag älskar min farmor, hon var det enda riktiga och sanna och sunda och trygga i mitt liv.
Farmor gick bort i samma veva som jag fick barn och bildade en egen liten familj med Goa svärföräldrar och allt Och i och med att vi fått barn kändes det som jag fått mandat att sluta flänga till alla och jag övertog farmors roll att samla släkten. Jag tror jag gjorde det med den äran fast det gällde ju så klart att hålla isär mormor och morfar men resten gick bra ihop!! Det var nog faktiskt några bra år där...förutom att jag som passionerad Livets Ordare grusade maskineriet rejält genom tomtevägran och allt sånt. Hmmmm..det var nog lite jobbigt ändå..?
Jaja...för att göra en lång historia lite kortare följde båda brorsan och jag traditionen att skilja oss. Brorsan hade inga ungar men mina små gryn fick hoppa in i flänga runt till alla-stuket dom också och på den vägen är det. Sen att vi hamnade i Uppsala långt bort från alla nära och kära, ungarna och jag, stoppade effektivt allt släktsammlande hos oss. Några år har jag dragit ihop resterna av oss i farmors gamla hus i alla fall och det har varit riktiga höjdpunkter helt i farmors anda <3
Nu sitter jag här i juletid igen med nytt boende och nytt förhållande. Vet och känner inte ett dugg var nån av alla våra miljoner grejer ska vara och nya kärleken har inga skrupler alls att bara låta julen glida oförmärkt förbi förutom ett besök hos brodern på julafton,  och att kärleken fyller femtio på annandagen är då inget han vill fira. Han hotar att åka till stugan i urskogen. Jag står inför nytt jobb och vet inte alls om jag blir ledig nåt i jul så det känns rätt omöjligt att planera nåt och sonen kan ändå aldrig hälsa på mej här hemma pga kattallergi. Jag behöver gammalt hemvant och tryggt, inte allt det här okända och massor av grejer som inte hör hemma nånstans hemma hos en man som jul och umgängesstrejkar... 
Ska jag kämpa och försöka hitta farmor i mej igen... på nåt vis ...ensam...eller bara ge upp försöken att få det att bli bra jular nån gång igen här i livet???
grubbleri , grubbleraaa Hurraaaa....
 
 
gamla bilder från någorlunda lyckade hörn och stunder..