strukturlycka.blogg.se

Det måste gå att få till det!!

De bidde en memoar-snutt...

Kände mej ganska trött och dimmig igår morse vid 6-kaffet med älsk så jag gick och lade mej en stund igen. Ställde först klockan på ringning kl 10 men somnade inte direkt så jag stängde av den. Vaknade halv ett!!!! Sa ju att jag var trött!!! Så sent på dagen har jag inte sovit sen jag jobbade natt, kändes lite konstigt minst sagt! Fick effektiv eld i baken av min rejäla sovmorgon och drog som ett skott sen till köpis för att panta burkar och julhandla lite. Dök på en textilhörna som hade 50% rabatt och blev helt förälskad i ...jaaa? Bordslöpare kanske? Avlånga tygstycken. Såna som jag skulle kunna ha till allt! Löpare, gardiner, hänga över dörren, på väggen som vepa och tio andra grejer..gast då behövde jag köpa minst fem-sex stycken..och då drar ju kostnaden iväg. Och mysiga soffkuddar med lite randig skön struktur blev jag betuttad i också! Jag..som använder gamla dukar och textilgrejer efter hädangångna mamma, farmor och mormor, och källarfynd i massor. Gråa och röda kuddar..mitt i all denna furu och beige-orgie..kan det bli bra det?  Usch vilken existensiell snåltarms/ färg-ångest jag fick. Det slutade i alla fall med att jag messade och tiggde pengar av älsk sen köpte jag sex stycken av tyg-grejerna och fyra kuddar till soffan! Tror nästan det känns bra, kanske riktigt bra t om, och eftersom älsk invigde kuddarna och somnade sött i soffan rätt länge tar jag det som en bekräftelse att dom hör hemma här. 
Grejen är att jag hade ingen egen stil alls på varken mej eller mitt hem förr, det var blandat  allsköns kolijox ( inte koldioxid!! Hatar dej, Autocorrect!!!) Vet exakt när jag helt som en övernaturlig gåva fick den stilen på heminredning som jag kört med tills nu. Det var när jag och ungarna flyttade in i lilla ettan i Gävle från huset på landet i Valbo. Då när jag blivit utbränd/ fick psykiska krisreaktioner eller vad nu doktorn sa om att jag satt fullt påklädd i soffan på kvällarna och ändå frös så jag skakade ..och ofta inte kunde köra bil för hjärnan inte kunde skilja på höger och vänster och allt vad det var...Man behöver kunna köra bil när man bor på landet liksom.
Jag lyckades få den här lilla (varma) lägenheten med gångavstånd till skolan och jag flyttade dit några pinaler åt gången. Det var på nedre botten så det kändes som ett akvarium med insynen. Måste varit därför jag slängde upp gula spetsgardiner för hela fönstren, hade aldrig haft såna gardiner förr. Det blev ett fantastiskt varmt och vackert ljus inne av det, sen bara rullade det på. Fyttade dit grej efter grej och blev ju även nödd och tvungen att möblera väldigt funktionellt och annorlunda när vi skulle bo tre personer på 30 kvadrat. Jag kommer aldrig att glömma stunden jag satt där ensam och lyssnade på klockans tickande och bara kände hur lugnet och friden spreds sej i mej..och lägenheten...mer och mer. Fattade ingenting, vad var det som hände? Plötsligt kände jag igen känslan, det kändes precis som när jag var liten och var hemma hos farmor!!!! Min enda trygga och lyckliga plats i livet! <3
Sen när jag började en utbildning till behandlingsassistent för missbrukare sa en av lärarna en gång under en lektion att man som trasig vilsen människa måste skapa sej miljöer där man känner sej trygg. Jag fattade precis vad han menade!! Det märkliga var att jag hade gjort det utan att vet om det. Så oändligt tacksam för den här gåvan från himlen eller vad det var, för sen flyttade jag och ungarna många gånger på kort tid men på varje ställe kunde jag bara slänga upp mina grejer på samma sätt så var vi hemma igen, var vi än var. (Jag hade t om av en kompis fått en jättetjock rulle med underbara tapeter som räckte till köket i fyra lägenheter!!! ) En kompis som hälsade på oss när vi nyss flyttat till Uppsala, klev in i hallen och utbrast: " Mäh...det känns precis som i Gävle!?" :) FATTA att jag blir nojjig och alla mina cirklar rubbas nu när jag i nya livet inte kan köra min farmors-stil längre??? 
Jaha..så här blev det här inlägget.? När jag börjar skriva vet jag aldrig var det slutar! Tänkte bara skriva lite om mina nya kuddar och  tygtjohejsan ju... ? 
 
 

Julgrubbel

Ska det nånsin bli roligt att fira jul??? det har inte varit kul sen 60-talet...då när mamma och pappa fortfarande levde tillsammans och farmor..tror jag det var..kom utklädd till tomte och lillebrorsan blev livrädd när det bankade på dörren. Jag avslöjade farmor på händerna så hon till slut erkände långt efteråt att det var hon...men det var då inga snälla barn hon varit till som genomskådade henne så, minns jag att hon helt frustrerat klämde i med!! :)
Sen blev det skilsmässa mellan mamma och pappa. Mamma och vi ungar bodde hos mormor, och det var inte roligt, om man säger så... Jularna var säkert inte lättare. Det enda jag minns av dom är att jag spillde glögg på julduken med tomtar som mormor broderat på flera år, och nu var den äntligen färdig. Nystruket och fin. Säkert en kvart Fick hon njuta av det!!! Pappa åkte vi väl till när han träffat sin nya kvinna och fått bonusbarn. Från jularna där minns jag bara att det skulle doppas i grytan, nåt som var helt okänt för oss. Jätteäckligt! En gång var sillen nynerhackad i lagen och smakade bara rå sill, det måste väl ha varit jul då! I övrigt var det väl som vanligt där..att pappa jobbade så mycket som möjligt och att bonusmamma suckade och led martyrdöden över det hela tiden. När pappa väl var hemma och det var helgkväll såg hon ännu ängsligare ut. Ner med rullgardinerna fort och släcka det mesta av lyset så det inte skulle komma några "fyllhundar" sen smög hon omkring och tittade ängsligt och menande på oss att mer fest och senare än så här skulle det ogärna få bli. Frid över hennes minne men ängslig och en riktig partypooper var hon allt, lilla gumman. 
Mormor flyttade så småningom till en liten lägenhet...Cell nummer tio, som hon sa, med inte ens antydan till försök att dölja bitterheten. Mamma hade träffat en ny man som flyttade in med oss men det får bli ett helt kapitel för sej. Han var aldrig nåt pappa-ämne, så mycket kan jag säga...
Åter till jularna. Mormor och morfar var också frånskilda sedan många år och mamma var enda barnet. Vi flängde som skottspolar mellan mormor, morfar, morfars systrar, nya mannens föräldrar och pappa. Det var vattentäta skott mellan dom olika grupperna...inga kompatibla komponenter nånstans liksom. Ingenstans samlades släkt och familj. Hos morfar och hans fru kände vi alltid att allt var på nåder och att det drog så smärtsamt i snåltarmen när vi fick julklappar. Pappa och mormor gav oss pengar och det kändes som dom tävlade sinsemellan. Det hade varit mysigt med ett gulligt paket nån gång...
Hos farmor var det jul och mys på riktigt i alla fall. Vare sej det var jul eller inte nästan. Där var vi ett gäng som hörde ihop, hennes tre pojkar med fruar..helt oskilda Faktiskt..utom pappa då..och vi två ungar och vår enda kusin. Älskade farmor donade och stökade och passade upp med svällande, varmt och stolt hjärta. Gud så jag älskar min farmor, hon var det enda riktiga och sanna och sunda och trygga i mitt liv.
Farmor gick bort i samma veva som jag fick barn och bildade en egen liten familj med Goa svärföräldrar och allt Och i och med att vi fått barn kändes det som jag fått mandat att sluta flänga till alla och jag övertog farmors roll att samla släkten. Jag tror jag gjorde det med den äran fast det gällde ju så klart att hålla isär mormor och morfar men resten gick bra ihop!! Det var nog faktiskt några bra år där...förutom att jag som passionerad Livets Ordare grusade maskineriet rejält genom tomtevägran och allt sånt. Hmmmm..det var nog lite jobbigt ändå..?
Jaja...för att göra en lång historia lite kortare följde båda brorsan och jag traditionen att skilja oss. Brorsan hade inga ungar men mina små gryn fick hoppa in i flänga runt till alla-stuket dom också och på den vägen är det. Sen att vi hamnade i Uppsala långt bort från alla nära och kära, ungarna och jag, stoppade effektivt allt släktsammlande hos oss. Några år har jag dragit ihop resterna av oss i farmors gamla hus i alla fall och det har varit riktiga höjdpunkter helt i farmors anda <3
Nu sitter jag här i juletid igen med nytt boende och nytt förhållande. Vet och känner inte ett dugg var nån av alla våra miljoner grejer ska vara och nya kärleken har inga skrupler alls att bara låta julen glida oförmärkt förbi förutom ett besök hos brodern på julafton,  och att kärleken fyller femtio på annandagen är då inget han vill fira. Han hotar att åka till stugan i urskogen. Jag står inför nytt jobb och vet inte alls om jag blir ledig nåt i jul så det känns rätt omöjligt att planera nåt och sonen kan ändå aldrig hälsa på mej här hemma pga kattallergi. Jag behöver gammalt hemvant och tryggt, inte allt det här okända och massor av grejer som inte hör hemma nånstans hemma hos en man som jul och umgängesstrejkar... 
Ska jag kämpa och försöka hitta farmor i mej igen... på nåt vis ...ensam...eller bara ge upp försöken att få det att bli bra jular nån gång igen här i livet???
grubbleri , grubbleraaa Hurraaaa....
 
 
gamla bilder från någorlunda lyckade hörn och stunder..
 
 
 
 

Min novell om mamma <3

 stället för en papplåda
 
Åhh nej, det hade hänt igen! Mamma hade somnat vid köksbordet medan vi pratade över en kopp kaffe. Helt omärkt hade hon glidit bort med armbågarna mot köksbordet och huvudet vilande i händerna. Värktabletterna hon går på måste vara rena dynamiten, tänkte jag. Mamma var van vid ett liv med både tabletter och värk, hon var jämt som vanligt ändå men nu var det annorlunda.
Jag suckade och reste mej tungt. De två småhundarna som låg tätt ihop vid mammas fötter tittade på mej med ledsna ögon och suckade dom också. Jag ropade hej då till Britt-Marie och smekte mamma försiktigt över håret. Britt-Marie var arbetslös och kunde vara där och sköta om huset och allting åt sin väninna.Små-hundarna och de vildvuxna pelargonerna i köksfönstret hade väl vem som helst klarat av, värre var det att mjölka kossan och getterna och att vakta hönsen för räv och hök.Britt-Marie kunde. Tack och lov att hon kunde annars hade jag blivit tvungen att göra det. Jag hade nog klarat av det..t om att göra getost men jag hade rätt fullt upp med mina småbarn.
Mamma var bara femtio år men kunde ändå både mjölka för hand (med rött nagellack på mjölkfingrarna) och göra getost efter farmors gamla recept. Och kunde också söma gammelvärldens ulltofflor med en stor kopparnål och en massa andra saker hon höll på med.Sånt som ingen vanlig människa sysslat med på säkert hundra år. Jag är säker på att det var känslan av svunnen tid, av lugn och ro (och kanske en kopp kaffe med hårdsmörgås med messmör) som getost-köparna kom för att få lika mycke som själva osten. Den speciella platsen kunde varken Britt-Marie eller jag nu fylla, så att getmjölken nu bara slängdes bort spelade egentligen ingen roll.
Jag gick ut ur huset och stängde tyst ytterdörren efter mej. Hela huset var så underligt tyst och stilla. Mamma sov, hundarna sov och pelargonerna sov också. När mamma var vaken vet jag att hon led av att inte kunna pyssla om sina djur själv och jag är helt säker på att djuren saknade henne oerhört. Hennes händer, röst, doft.. men dom behövde åtminstone inte stå där med tomma magar och fulla juver.
 
Tom i huvudet som en zoombie körde jag hemåt från sjukhuset. Hemma väntade mina barn på mej, en pojke på tre år och en flicka på sex månader. Pojken var blek och sorgögd som vanligt. Hans ständiga hosta tog hårt på oss alla. Han hostade så han kräktes, hostade och hostade, dag och natt. Denna förbannade hosta som skar genom märg och ben och liksom urholkade mej invärtes.Så hade det varit sen han föddes, den lilla parveln. Nu var han rätt nyopererad. Det hade visat sej att han dessutom hade så hemska polyper och halsmandlar att han bokstavligt talat svävat mellan liv och död varje gång han somnade och slutade andas. Inte undra på att han vaknade och skrek i dödsångest många gånger varje natt när han vaknade  kippandes efter luft. Så illa hade det varit säkert ett år innan han äntligen opererades och åtminstone kunde få börja andas ordentligt men jag, dumskallen, fattade ju ingenting!! Nog kan jag känna att nån av alla distriktssköterskor, läkare och fan och hans moster som jag sökte hjälp hos borde ha begripit bättre..
Med ännu en av dessa djupa suckar satte jag mej vid köksbordet fylld av  ångest och rädsla och oro. Pojken kom försiktigt med en teckning han ville visa mej. Flickan stod nedanför mej i gåstolen och hoppade upp och ner för att få komma till mamma. Deras pappa undrade vad det skulle bli för mat. Och där satt jag med mitt tomma huvud.Jag var så trött. Stackars mina barn.
Ingen kunde förstå varför mamma bara verkade bli stadigt sämre. Hon hade ju bara halkat omkull och slagit i höften för ett par månader sedan. Klart jag fattade att hon hade ont men ingenting var brutet och hon fick behandling av en kiropraktor ett par gånger i veckan. Jag var med en gång och skulle nog benämna det mer tortyr än behandling, mamma hade sååå ont! Jag anklagar mej själv för att inte ha fattade hur allvarligt det var. Visserligen fattade ingen annan heller. Inte mamma själv, inte läkaren och inte heller kiropraktorn, men JAG borde ha sett och förstått. Men vad hade jag kunnat göra? Vem tror jag att jag är? Gud?? Försöker trösta mej och intala mej att jag hade nog att tänka på ändå med allt. Mamma brukade säga till mej när jag kände att jag inte räckte till att "Du har nog av ditt du. Ta hand om barnen, Jimmy kan hjälpa mej, han har ju bara sej att tänka på, han."
Jimmy är mitt enda syskon, en aningen ohängd lillebror. Som vuxna har vi inte nån direkt nära relation, han och jag. Vi lever våra liv på varsina håll och träffas bara när nån fyller år eller så. Jimmys och mammas relation var varm och rak och ganska så stormig. Mamma strök nästan med när han skulle födas trots att han var så lång och ranglig. Lillebrorsan har alltid varit en rebell och äventyrare och orsakat oss många bekymmer och tårar men även skratt. Han blev tidigt självständig och gick sina egna vägar, han var nog bara sexton år när han skaffade egen lägenhet och flyttade hemifrån. Ändå hade han alltid den där speciella, orädda relationen med mamma som jag också hade velat ha. Kanske deras relation var unik för mödrar och söner, precis som det är nåt väldigt speciellt att vara "pappas prinsessa". Sånt där som man har läst om åtminstone...
Jimmy liksom bara tog mamma med hull och hår, helt respektlöst. Han brukade vända alla hennes 152 centimetrar upp och ner så hon tjöt och skrek att han måste ställa ner henne så hon inte skulle kissa på sej. Eller också borrade han in näsan i nacken på henne och tog tag i brösten och ruskade om hela henne. En liten pojke i en vuxen manskropp som älskade sin mamma. Jag var två är när han föddes och på nåt sätt blev jag nog vuxen då. Jag var snäll, tyst och lydig. Som vuxen pratade mamma mycket om livet med mej. Om sorg och saknad och ensamhet, sånt hon inte kunde säga till nån annan. Jag förstod. Mamma och jag skrattade åt samma saker. vi såg samma bilder i hjärnan när vi hörde nåt roligt och då skrattade vi så maskara-svarta tårar rann ur våra likadana ögon. Jag knixar liksom mamma gjorde med tårna när jag virkar. Mamma sa att vi var för lika aporna, hon och jag.
Till sist kom ändå mammas snille till doktor på att hennes sänka var på tok för hög och att hon redan nästa dag måste läggas in för utredning och provtagning. Bara kvällen före hade jag för första gången hört hennes hosta. Den var otäck! Rosslande och blöt! Mamma såg min förskräckelse och skyndade sej att försäkra att det "bara var astma." Hon hade väl aldrig haft nån särskild astma? Men visst..det låg i släkten, det var sant. Sedan den här händelsen har jag en orubblig tror på Noscapin-tabletters hostdämpande egenskaper. Dom botar inte luncancer men dom tar bort hostan så ingen märker att du har det förrän det är dags att dö. Jag hatar hosta!
Hon lades in en måndag..ringde till mej och sa att där skulle hon nog bli kvar länge. Jag som trodde på gud och ville hoppas och tro på mirakel svarade att  "Nej nej  mamma, det kommer att komma därifrån  fortare än nån kan tro".
Från och med onsdagen blev mamma nersövd med morfin mot dom outhärdliga smärtorna..tror inte jag pratade med henne om det..fick veta det när jag hälsade på och diagnosen "diskbråck" ändrades på några timmar  till "döende av lungcancer". Läkaren sa att mamma väldigt snart skulle dö. Mamma själv hann aldrig få veta det.
 
På torsdagen var jag tvungen att åka hem till barnen en stund annars tänte vi vara på sjukhuset hos mamma hela tiden, brorsan och jag. Just den dagen tänkte läkarna väcka mamma och sätta in ryggmärgsbedövning istället. Han sa att vi nog hade lite vi behövde prata med henne om. Efter ett par timmar med barnen åkte jag tillbaka till sjukhuset igen. Koncentrerade mej hårt på körningen och allt efter vägen som kunde hjälpa mej bibehålla tom zoombiehjärna men det gick inte att stoppa huggormarna av rädsla panik och sorg som slingrade sej in i mitt medvetande med jämna mellanrum. Ångest. Minnet av mina barns tröstlösa gråt när jag lämnade dom..igen..min sons ledsna, uppgivna och frågande treårsögon..blandades med tankar som kanske behövde tänkas men jag ville inte!! "Mamma är vaken. Nej!! Jag orkar inte!! Ska prata med mamma om..NEJ!! Ska prata med mamma för sista gången..NEJNEJNEJ!!! Om. Att. Hon. Ska. Dö!! NEJ NEJ NEJ NEJ!! Inte tänka bara köra.."
Det kändes som sjukhuskorridorens golv var täckt av krossat glas och jag gick barfota. Ett steg i taget, finns ingen anna väg att gå. Lyfte blicken och såg min lillebror stå utanför mammas dörr. En hastig blick på honom räckte för att förstå att det inte hade gått bra. Inte bra alls!! När Jimmy fick syn på mej och liksom klamrade sej fast vid mej med sina ögon. Åhh hans stackars ögon. Nästan vansinniga av maktlöshet och smärta. Som ett djur i dödsångest. Han andades krampaktigt och stötte fram orden när han berättade.. "Mamma vaknade..och hade så ont! Det gick inte..mamma klöste efter mej och skrek att jag måste hjälpa henne! Jimmy hjälp mej, grät hon. Jag skrek åt läkarna att pumpa i henne morfin igen.. och att dom hellre fick ta för mycket än för lite!Jag bestämde mej för att hon aldrig ska behöva vakna igen...." Han tittade på mej med ren desperaton och hans ögon vädjade om bekräftelse att han gjort rätt. Utan att tänka drog jag in honom på en toalett i korridoren där jag höll om honom hårt och vaggande medan han krampande grät och skakade, kämpade mot vansinnet, i min famn.Det kändes som hans själ hade tvingats in i skärselden och inte kunde komma ut igen. Desperat från djupet av mitt hjärta ropade jag till Gud..högre än nånsin..fast det hördes bara en viskning "GODE GUD I HIMLEN HJÄLP HONOM SNÄLLA GUD FADER I HIMLEN TRÖSTA HONOM SÅ HAN GLÖMMER TRÖSTA JIMMY HAN DÖR!!"  Vi stod kvar så en stund, vaggande och tysta sen liksom "reste" Jimmy på sej och lösgjorde sej från mina armar och sa "Tack.."
Vi gick in till mamma som var djupt nersövd. Min lillebror var lugn och vid sina sinnen men hans ögon hade slocknat. Det fanns inget levande kvar i dom. Senare nån gång under dagen fick jag som en blixt från klar himmel i mitt inre se mammas dödsannons. Det kändes som en kniv i magen och jag slog ifrån mej med allt jag hade. Måste vara själva djävulen som visar mej sånt. Det gjorde så ont! Så fruktansvärt ont!
 
Sista natten mamma andades satt jag vid hennes säng och sjöng tyst hela natten. Ljusa kärleksfulla sånger. Det var nog lika mycket för mej själv som för henne.Ett sätt för mej att kunna hantera det ofattbara.Dagen efter..det var lördag..fick jag en kopp kaffe och lite fil av en sköterska som också erbjöd en sägn i rummet bredvid mammas så jag kunde vila lite. Jag lade mej och försökte koppla bort huvudet men hörde som någon i mitt inre..Gud?..väldigt stilla och mjukt..kärleksfullt..sa till mej: "Jag tänker inte ta din mamma ifrån dej. Du måste släppa henne. Låt henne gå nu..." Jag började storgråta..fattade ju vad han menade typ..och jag snyftade tillbaka "Ja a ja, jag släpper mamma..jag låte henne gå i frid men GUUUD..GODE GODE GUUUUD..Jesus..SNÄLLA SNÄLLA..kom och möt henne..låt mej få veta att du kommer och hämtar henne..räck ut din hand och gå med henne när hon går.." Det fanns inte mer att säga, hoppas eller tro, nu hade jag släppt allt..
Det gick ett par minuter sen kom sköterskan in till mej och sa att jag måste komma ..för det händer nog nånting snart. Mammas kusin och sköterskan stod tyst vid mammas fotända medan jag och brorsan lade oss i sängen på varsin sida om henne. Vi tittade på mammas ansikte. Hon andades väldigt försiktigt. Sen öppnade mamma sakta sakta ögonen och verkade titta på nånting långt, långt borta. Hon andades ut en sista gång sen bara gick hon därifrån. Det är enda sättet jag kan beskriva det på.. hon bara gick...Jag slöt hennes ögon. Det var bara att dra handen försiktigt över dom , precis som jag sett på tv att man gör. Klockan var tolv och femtio. Mamma hade dött på två minuter. Jag undrar så hur sköterskan kunde veta så precis??
Sköterskan smög ut och Jimmy och jag lade mammas händer på magen. Jag lade också en hoprullad handduk under hakan för att inte hennes mun skulle öppnas. Hade hört nånstans att man gör så.. "Vi måste göra henne fin" sa jag. Mamma förväntade sej det, hon litade på mej, det visste jag. Underlagscreme mot mot dom röda bristningarna på kinderna (fast bristningarna syntes inte nu..?) sandbeige ögonskugga upp till hennes välplockade ögonbryn som jag också fyllde i lite grann. Mörk turkos ögonskugga i globlinjen, brun maskara och korallrosa rouge och läppstift. Mamma själv föredrog starkare färger, rött läppstift, knallblå ögonskugga och svarta eyeliner men jag kände att man måste vara levande för att klä i det..Lillebror pillade lite med hennes hår, drog ner några blonderade slingor till en sidlugg. Måste säga att det blev pricken över i, det blev så fint. Han klippte också av en liten lock som minne efter att först ha rådgjort med mej huruvida det var osmakligt eller inte. Det tyckte jag inte det var. Jimmy klippte sen så försiktigt från ett ställe som inte skulle synas.
 
Sen ringde vi efter morfar. Han ville nog se sitt enda barn en sista gång. Nu långt efteråt skär det i mitt hjärta att tänka på vad morfar gick igenom. Se sitt enda barn dö före en själv.. När det hände reflekterade jag inte så mycket över just det. Morfars fru..som vakat vid många dödsbäddar..frågade när hon såg mamma: "Har doktorn varit här..är det säkert att hon är död??" Jag sa ju att hon blev jättefin...
 
Vi stannade där hos mamma ett par timmar. Jag fick en så konstig känsla när jag tittade på min fina mamma..som att jag var jag men samtidigt inte. Insåg efter en stund att sist jag sett min mamma så fin och ung som hon såg ut nu, var jag bara ungefär fem år. Nu hade denna femåriga Carola på nåt sätt hamnat i en främmande tants kropp och satt därinne och tittade på sin mamma som sov middag, vacker som törnrosa fast i fel säng och i ett konstig rum hon inte kände igen.Jag kände att det var så väldigt länge sedan dom hade sett varandra, den unga kvinnan på sängen och femåringen..som satt där i en alldeles för stor kropp ..och längtade efter sin mamma.Ingen hade talat om det för henne men hon visste inom sej att hennes mamma aldrig skulle vakna mer. Hon måste stanna hos den andra tanten nu.
 
Vi vi kände att vi kunde lämna mamma där..hade tagit av henne örhängena och var på väg ut, stoppade jag min bror. "Nej vänta..jag måste grina lite" sa jag. Jag sjönk ner på golvet bredvid mamma och kved och gnydde en stund, med armarna lindade runt mej själv. "Vad avundsjuk jag blir på dej.." sa Jimmy med förtorkade ögon och livlös röst. När vi gick därifrån och lämnade mamma kvar bar jag med mej hennes saker i en kasse. Hennes små mockasiner storlek 36 stack upp. Det var en märklig och hemsk känsla. Som att åka hem från BB fast tvärtom. en liten stor människa hade lämnat världen. Slitit sönder luftslöjan omkring oss och bara lämnat kvar ett gapande hål nånstans. Och revorna i hålet liksom tjöt och fladdrade av vinddraget, av stormen som bildas när en människoande spränger sej fri från kroppen och bryter igenom ljusvallen. Världen utanför sjukhusdörrarna kändes anorlunda. Okänd och skrämmande. Det var så kallt och tomt därute.
 
Ulla, kvinnan på begravningsbyrån, var mycket korrekt och lagomt allvarlig. Inte alls dyster och tungsint. Alldeles lagom. Proffesionell.. Sa att hon älskade sitt jobb. Vi älskade inte alls att sitta där och bläddra i olika broschyrer över kistmodeller och diskutera träslag och mässingsdetaljer med pris därefter..Som om det gällde att beställa ett nytt kök och inte en låda att bränna vår mamma till aska i. Allting kändes bara så fel."Mamma sa till mej att vi kunde stoppa ner henne i en papplåda och bara skotta ner henne i den om det gick." sa brorsan. "Jaa.." sa jag. Det var sant. Jag kunde höra hennes röst i mitt huvud och hon sa precis så. Hon ville inte att vi skulle ha det som hon haft det. Mamma hade hjälpt sin mamma begrava flera av sina morbröder och slutligen mamman själv. Det var jobbigt och dyrt och sen skulle alla dessa gravar skötas om så man slapp skämmas. Nej så ville hon inte att vi skulle ha det. Mormors aska spreds i minneslunden och det skulle mammas aska också, på hennes egna begäran.
Vi hade suttit tysta en bra stund efter Jimmys uttalnde. Ulla skruvade lite besvärat på sej. "Hmmmm..jaaa-aa..vi har ju den här också.." sa hon prövande och räckte oss ganska tveksamt ännu en broschyr som inte legat bland dom andra. Det var ett enkelt informationsblad med foto på en låda med lock, av spånskiva. Inget mer, inget mindre. Osökt och ofrivilligt kom jag att tänka på en sketch med Galenskaparna om Ikeas nya giv: Likkistan DöNicke: Nu rabblade Ulla på så fort hon kunde om att " det är ju just inga som köper den..är met till för utteliggare och såna. Som kommunen bekostar. Där det inte finns några anhöriga." Typ. Vi tittade ömsom på bilden och ömsom på varandra, Jimmy och jag. Now she´s talking..Mamma skulle ha klappat i händerna om hon inte varit så död. "Men den är bra ful..." sa jag.Brorsan ummade tankfullt men medhållande, helt uppslukad av DöNicke. Plötsligt hade det låtsade köksköpet fått ge vika för den fula verkligheten. Inga mässingshandtag och skit som förskönade döden och pungslog människor i sorg. Jag fick en tanke som propsade på att komma ut i hörbar form och jag nästan viskade till brorsan:" Man kan kanske..måla den..?" Han tittade på mej skyggt och klentroget och kanske lite skrämt. Ulla satt blickstilla och vågade knappt andas. En kvart senare var planen utarbetad och vi skyndade oss ut därifrån av hänsyn till stackars Ulla. Vi fullkomligt slängde oss ut genom dörrarna för att våga gapskratta utan att ytterligare skrämma stackars Ulla. "Gode Gud" kved jag mellan gapskratten.."vad är det som händer? Får man göra så här?" Skratten ebbade sakta ut. Det var så himla skönt att vara levande en stund innan sorgen lade sej över oss igen, tung och svart. Men min älskade lille-brors blick var inte lika apatisk längre. Han hade ett uppdrag att utföra.
 
Kistan levererades hem till brorsan med begravningsbyråns svarta skåpbil. Bara en liten logo i guldtryck visade att bilen tillhörde Fonus. Kistan, och min bror, flyttade in i hans garage. Han behövde få vara ifred men lämnade i alla fall garagedörrarna öppna. Slipmaskinen vrålade ursinnigt när brorsan körde den hårt och obarmhärtigt över liklådans stenhårda lack. Den förbannade lacken som var till för att avvisaoch slå ifrån sej allt som kunde skada den sköra spånplattan under. Centimeter för centimeter tvingades Jimmy skiten att släppa taget och förvandlas till ett tjockt och giftigt dammoln av sorg och smärta. Han arbetade ensam, som en rökdykare mitt i helveteslågorna, med bara ett litet munskydd mellan sej och döden. När han var färdig kom han ut ur slagfältets rök och damm. Trött och bruten. Bara han fick vila lite skulle han utföra nästa moment och sen skulle det vara min tur.
När Fonusbilen på avtalad tid dök upp igen för att hämta kistan var allting klart. Allting hade liksom gått av sej självt. Vi bjöd Fonuskillen på kaffe och både brorsan och jag tyckte det var jättetrevligt. Vi skämtade och skrattade nästan som inget hänt fast med tanke på omständigheterna kanske vi skulle betett oss lite mer värdigt? Tagit mer hänsyn till människor som inte förstod. Som fonus-killen just då t ex. Han skrattade inte alls åt våra skämt..kanske han inte ville förvärra psykosen de sörjande syskonen uppenbarligen led av? Kanske vi var fruktansvärt morbida med en galghumor utan motstycke? Fast antagligen var han bara respektfull och yrkesmässig. Hur som helst kunde ju inte han veta att vi redan gått genom helvetet fram och tillbaka. Han var i alla fall fantastiskt trevlig och behaglig att vara med fast vi bara drack kaffe. När kistan svängde ut från gårdsplanen sa min bror..liksom i förbigånende " Jo jag bäddade förresten åt mamma också, det sista jag gjorde.Ville se hur hon skulle ligga så jag öppnade locket och rev ur allting, sSn lade jag tillbaka det fint igen. Hon ska ha nån slags vit särk på sej. Det såg bra ut.."
 
Kyrkan var i det närmaste fullsatt. Mittgången kantaes av ängsblommor som nån vänlig själ, antagligen nån av kyrkans anställda, hade plockat och satt i dom vaser som satt uppsatta längs gången. Ur högtalarna hördes en ung man sjunga "Precious Lord, take my hand.." Mamma älskade Elvis. Det kändes bra, det var en begravning henne värdig. Där framme mitt i blomhavet stod den, kistan. Jimmy och jag tog en sista tur fram till den, tillsammans.
Kistan kändes nästan som en kär vän som hjälpt oss genom så mycket svårt. Törnrosa-mamma låg där i sin mjukt vaniljsås-gula kista, med målade blommor på gavlarna. En blomsterkrans vid huvudändan och fång mörkrosa rosor vid fotändan. På mitten runt hela kistan gick ett lindblomsgrönt sidenband med naturfärgad mjukt veckad knyppelspets. Al vår kärlek fastsatt med häftstift. Det kändes bra. Så¨bra som det kunde kännas.
Det värsta var över och jag kände mej gammal. Jag tror inte det bara är tid som gör oss gamla, vare sej inuti eller utanpå, utan det är vad åren innehåller. Många och salta tårar fräter sönder huden under ögonen så den blir alldeles russinlik oavsett ålder eller vilka krämer man än använder. Jag tror också att ungdomligt oförstånd inte alls försvinner per automatik bara för att åren går. Jag tror den bankas ur en människa först när hon tvivnas se både livet och döden i vitögat. Jag är förändrad och skulle inte vilja gå tillbaka till hur jag var före. Men det var ett högt pris att betala.
 
Ljuset är ljuvligt och det är gott för ögonen att se solen. Om en människas år blir många, må hon glädja sej under dom alla, och komma ihåg att det blir många mörka dagar. Allt som kommer är förgängligt. (predikaren 12:7-8)
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.