strukturlycka.blogg.se

Det måste gå att få till det!!

De bidde en memoar-snutt...

Kände mej ganska trött och dimmig igår morse vid 6-kaffet med älsk så jag gick och lade mej en stund igen. Ställde först klockan på ringning kl 10 men somnade inte direkt så jag stängde av den. Vaknade halv ett!!!! Sa ju att jag var trött!!! Så sent på dagen har jag inte sovit sen jag jobbade natt, kändes lite konstigt minst sagt! Fick effektiv eld i baken av min rejäla sovmorgon och drog som ett skott sen till köpis för att panta burkar och julhandla lite. Dök på en textilhörna som hade 50% rabatt och blev helt förälskad i ...jaaa? Bordslöpare kanske? Avlånga tygstycken. Såna som jag skulle kunna ha till allt! Löpare, gardiner, hänga över dörren, på väggen som vepa och tio andra grejer..gast då behövde jag köpa minst fem-sex stycken..och då drar ju kostnaden iväg. Och mysiga soffkuddar med lite randig skön struktur blev jag betuttad i också! Jag..som använder gamla dukar och textilgrejer efter hädangångna mamma, farmor och mormor, och källarfynd i massor. Gråa och röda kuddar..mitt i all denna furu och beige-orgie..kan det bli bra det?  Usch vilken existensiell snåltarms/ färg-ångest jag fick. Det slutade i alla fall med att jag messade och tiggde pengar av älsk sen köpte jag sex stycken av tyg-grejerna och fyra kuddar till soffan! Tror nästan det känns bra, kanske riktigt bra t om, och eftersom älsk invigde kuddarna och somnade sött i soffan rätt länge tar jag det som en bekräftelse att dom hör hemma här. 
Grejen är att jag hade ingen egen stil alls på varken mej eller mitt hem förr, det var blandat  allsköns kolijox ( inte koldioxid!! Hatar dej, Autocorrect!!!) Vet exakt när jag helt som en övernaturlig gåva fick den stilen på heminredning som jag kört med tills nu. Det var när jag och ungarna flyttade in i lilla ettan i Gävle från huset på landet i Valbo. Då när jag blivit utbränd/ fick psykiska krisreaktioner eller vad nu doktorn sa om att jag satt fullt påklädd i soffan på kvällarna och ändå frös så jag skakade ..och ofta inte kunde köra bil för hjärnan inte kunde skilja på höger och vänster och allt vad det var...Man behöver kunna köra bil när man bor på landet liksom.
Jag lyckades få den här lilla (varma) lägenheten med gångavstånd till skolan och jag flyttade dit några pinaler åt gången. Det var på nedre botten så det kändes som ett akvarium med insynen. Måste varit därför jag slängde upp gula spetsgardiner för hela fönstren, hade aldrig haft såna gardiner förr. Det blev ett fantastiskt varmt och vackert ljus inne av det, sen bara rullade det på. Fyttade dit grej efter grej och blev ju även nödd och tvungen att möblera väldigt funktionellt och annorlunda när vi skulle bo tre personer på 30 kvadrat. Jag kommer aldrig att glömma stunden jag satt där ensam och lyssnade på klockans tickande och bara kände hur lugnet och friden spreds sej i mej..och lägenheten...mer och mer. Fattade ingenting, vad var det som hände? Plötsligt kände jag igen känslan, det kändes precis som när jag var liten och var hemma hos farmor!!!! Min enda trygga och lyckliga plats i livet! <3
Sen när jag började en utbildning till behandlingsassistent för missbrukare sa en av lärarna en gång under en lektion att man som trasig vilsen människa måste skapa sej miljöer där man känner sej trygg. Jag fattade precis vad han menade!! Det märkliga var att jag hade gjort det utan att vet om det. Så oändligt tacksam för den här gåvan från himlen eller vad det var, för sen flyttade jag och ungarna många gånger på kort tid men på varje ställe kunde jag bara slänga upp mina grejer på samma sätt så var vi hemma igen, var vi än var. (Jag hade t om av en kompis fått en jättetjock rulle med underbara tapeter som räckte till köket i fyra lägenheter!!! ) En kompis som hälsade på oss när vi nyss flyttat till Uppsala, klev in i hallen och utbrast: " Mäh...det känns precis som i Gävle!?" :) FATTA att jag blir nojjig och alla mina cirklar rubbas nu när jag i nya livet inte kan köra min farmors-stil längre??? 
Jaha..så här blev det här inlägget.? När jag börjar skriva vet jag aldrig var det slutar! Tänkte bara skriva lite om mina nya kuddar och  tygtjohejsan ju... ? 
 
 

HSP

Har mer och mer under den senaste tiden i Uppsala insett att jag är mer eller mindre eremit. Jag får all social kontakt jag behöver genom Facebook, orkar inte med att träffa folk "på riktigt",  blir helt slut efteråt. Fattar inte huuuur jag orkade jobba som mat-tant och utbespisa ca 700 personer i ett otroligt tempo i åtta år, och dessutom ha ett till jobb på sidan om, t ex som busschafför typ tre kvällar i veckan??? Orka och orka, man gör ju vad man måste. Ensam mamma var jag också. Dottern brukar ofta prata om hur jag kom hem och var som en zoombie på den tiden. Tack och lov kunde ungarna och jag vara tillsammans i samma hem och ändå liksom vara ensamma, vi var väldigt lika på det sättet.
Hade faktiskt bränt ut mej helt fruktansvärt redan i Gävle och varit sjukskriven nåt år. Jag som varit busschafför kunde inte ens köra bil för jag visste inte på vilken sida av vägen man skulle köra!! Jätteläskigt..
Hur som helst..tiden gick och efter tio år borde jag ju ha blivit "frisk" från det där men jag märkte att det där med ensamhetsbehovet och den psykiska tröttheten av att träffa folk...eller av sinnesrörelse...inte alls blev bättre.
Förr övermannades jag ofta av  andras känslor om jag t ex kom in i ett rum med många människor .Jag kunde  plötsligt känna mej deprimerad eller jätteensam men det tog många år att komma underfund med att det inte var mina känslor som kom stormande så där helt plötsligt..I .Butiker speciellt runt högtider som påsk och jul blev jag helt översköljd av stresskänslor så fort jag kom innanför dörrarna men det var liksom inte min stress utan alla andras, insåg jag mer och mer. De senaste åren har jag kunnat stänga av just dom här bitarna skapligt...eller kanske inte.? Slutade väl egentligen utsätta mej för såna situatiioner..kom jag på nu! Hahahaha...
Har aldrig tyckt om nyheterna, varken från tidningar, tv eller radio.
Naturligtvis har jag självtestat mej och kollat så fort det dykt upp nån av alla dessa bokstavskombinationer som växt upp som svampar de senare åren men har aldrig tyckt  att nåt passade in på mej. 
 
Nåväl..för kanske ett år sedan när jag satt där ensam på mitt nattjobb och hade det bra, dök jag på begreppet HSP för första gången. Hittade ett test på nätet..Man skulle svara på frågor med Ja eller Nej på en skala från 0-5. Frågorna  skar rätt in i mej och visade fruktansvärt  tydligt varför jag blev så trött och dränerad om det nu faktiskt var så där jag kände. Frågor som "Andra människors smärta går djupt in i mitt system" t ex...låterr rätt  tungt. Det ÄR tungt! Jag fick väldigt höga "poäng" på testet och SÅG som sagt att det inte var konstigt att bli trött och välja ensamhet för att kunna ladda upp sej inför jobb och annat  som innebär människor omkring sej.. Vilken lättnad! Att få "tillåtelse" att bejaka ensamheten och telefonskräcken. Och vilken sorg! Jag kommer aldrig aldrig aldrig att bli "frisk" eller "normal".. Jag grät ett helt dygn av lättnad och sorg om vartannat.
Nu ser jag min HSP som en välsignelse bara jag är lite rädd om mej. Skulle aldrig vilja vara på nåt annat sätt. Det är underbart att känna så mycket glädje och tacksamhet över så små saker, som jag gör. Om jag lyssnar till musik som får igång mej på alla cylindrar är det kanske värt att bli däckad några dagar..för det är lika jobbigt med bra och roliga grejer som dåliga, jag blir överstimulerad helt enkelt..känner för mycket för att orka med det. 
Har läst att 20% av människor och djur är HSP (dom behövs i flocken för att se en större bild men vore alla HSP skulle det bli katastrof) Av dom 20% är 2%  väldigt sociala..idesprutor...projektälskare...som drar ihop folk till olika grejer... Sån är jag. Utom alla tvivel. Att kombinera det med behovet av lugn och ensamhet och stillhet är en konst jag inte alls behärskar. Vet inte om jag vill heller... Som sagt, jag öser hellre på och njuter kopiöst av det jag gör och tar smällen efteråt än att det blir för lugnt...
Jag är glad att människor hädanefter slipper bli femtio år innan dom får veta hur dom funkar! :)
 
http://www.sensitiv-hsp.se/hsp-test/
 
Peace and love!

Märker att jag blir äldre...

Vet inte om det räknas som 50-årskris (fyller om tre månader) men jag har på sista tiden blivit väldigt medveten om att jag håller på att bli gammal. Samtidigt som jag fortfarande inte ens hittat mej själv eller min plats i livet och känner mej väldigt liten och vilsen. Dom två känslorna krockar verkligen i huvudet.
Det här med att bli äldre..det är sannerligen en både skrämmande, fascinerande, spännande och väldigt ödmjukande upplevelse. Bara detta med vallningarna jag upplevde för första gången för tre veckor sedan. Fattar ju att jag bara är en klimakteriekärring i mängden när jag pratar och skriver om det men för MEJ är det nått helt nytt och okänt och lite intressant och spännande. Helt i klass med att få bröst och mens och att vara gravid första gången..nåt man aldrig varit med om förr och inte känner igen fast det händer i den egna kroppen. JAG har inte vuxin in i rollen som klimakteriekärring än..känns helt overkligt! Nu är jag dock inte lika orolig längre att det hela tiden ska kännas som veckan före mens när man är irriterad, hungrig och stånkig och så TRÖTT jämt..och extra tjock. Mensen kom inte nu sist men det där jobbiga gick över och nu blir det bara lite varmt rätt som det är, men hur skulle jag kunnat veta det? Klart jag blev nervös..vem vill vara en pms-häxa flera år???
Ödmjukande är det att märka att man inte orkar lika mycket som förr..att man är klumpigare, har sämre balans (som om jag nånsin har varit smidig eller haft bra balans?????!!) och ser så galet glist. Först får man vara närsynt och halvblind hela livet sen ska man plötsligt bli långsynt och få för korta armar också! Har jag linser måste jag ha läsglasögon och har jag glasögon och inte linser måste jag titta utanför brillorna för att kunna se grejer på nära håll. Ser ju helt sjukt ut när man t ex står i affären och glor OVANFÖR brillorna när man läser en innehållsförteckning. Vet ju själv hur kocko jag tyckte folk såg ut som gjorde så.. Det värsta är nog nästan att det där att glo ovanför brillorna har blivit en vana..som tics..så jag gör så även om jag har linserna på. Hjälper ju inte ett dugg ser bara helt sjukt ut! *suck*
Andra grejer jag tycker är jobbigt är faktiskt att ansiktet börjat hänga störande mycket både här och där bara senaste halvåret..upptäckte förra veckan när jag tänkte sminka mej lite ljusare att mitt svarta smink faktiskt kamouflerar  hängande ögonlock så det blir inte tal om annat än svart. Icke!!
Och Kuddvecken!! Som jag förr hade bara en stund  på morgonen sitter numera i hela halva dan!
 
Märker också så tydligt en läskig...eller sund (?) tendens att bry mej mindre och mindre om sånt som förr kändes viktigt. Kanske iofs är en mognadssak detta att det känns viktigare att t ex kunna läsa och stå där på willys  och glana ovanför brillorna än att se bra och normal ut men inte se vad det står på burkarna..
 
Tyckte ändå måttet var rågat när jag tänkte köpa en elgitarr idag på rusta och kassörskan tog för givet att den var till nån annan....*hrmpfhh*
Mycket navelskådning blir det men som sagt..jag tycker det är spännande att studera livet, folk och mej själv. Och jag tänker att så länge man märker att man ändras och försöker hitta lösningar på nya problem så är man inte helt halvdöd ändå...