3/4-11
Har sett en film som jag tagit sats för att se länge med anledning av att det är en sån där hundsnyftar-film a´la Lassie. Dessutom baserad på en sann berättelse. Regisserad av Lasse Hallström. Det ger förväntningar!
Så jag tittade. Och tyckte det gick väldigt långsamt. Att det lades på tok för mycket vikt vid hundens ansikte, att man liksom förväntades tolka in egna känslor och tankar. Det kändes lite väl manupulativt för min smak. Kanske för att jag inte tror att hundar känner och tänker som människor. Jag kör på Cecar Millans linje. Jag älskar hundar, tro inte annat, men dom är inte människor. När jag och brorsan var barn köpte mormor tablettaskar till sina hundar men aldrig åt oss barn. Så gör man inte!!
Så.. med detta i bagaget såg jag denna snyftare. Jag gillar förresten INTE Richard Gere heller som hade huvudrollen. Hade det varit Russel Crowe så.... ;o)
Anyway..sista fem minutrarna rann tårarna i strida strömmar. INTE för att hundstackarn hade flyttat hemifrån för att sitta och vänta på sin döda husse vid tåget i tio år men för att hunden hade blivit gammal och trött. Och såg uppgiven ut. Han såg ut som jag känner mej i mina mörka stunder. Allt är borta och försent och det man kan hoppas på är att nån gång i livet efter detta åter få träffa sina nära och kära igen, dom som älskade en för den man var helt vilkorslöst livet igenom. Och dom man behöver be om förlåtelse till för att man var så ungdomligt dum i huvudet och arrogant. Ofta är det samma personer.
Hunden var som sagt gammal och grå. Verkade inte ens känna igen hussens fru som hälsade på honom där efter tio år. Jag tror man kan välja att inte bry sej om världen så mycket när man blir äldre. För att inget liksom betyder nåt något mer. Att man kan välja att bara vänta på att dö för det är ju ändå slut på allt. Djupt och tungt. Japp!
En annan vinkel från filmen: Det fanns en korvgubbe där vid tågstationen. Varje morgon sålde han kaffe med socker och mjölk till "husse" och hundratals andra. År ut och år in. Han kände människorna. Vad hade han för liv förutom att vara korvgubben vid stationen? Vilka drömmar hade blivit uppfyllda i hans liv? Hur hade han förverkligat sej själv och förvaltat sina pund den tid han hade på jorden? På inget som helst sätt säkert.. ÄNDÅ kanske han var precis den han skulle vara. Rätt man på rätt plats i rätt tid. Han kanske var den enda fasta punkten och nån slags trogen vän för många många människor? Alla människor omkring honom varje dag kanske var hans familj och hans liv? Han kanske t om var lycklig med sitt liv till slut. Såg storheten i det lilla? Det tror jag.
Nu har jag officiellt blivit gammal! Ok, försöker gilla läget...
Love and peace till folket!
Carola