strukturlycka.blogg.se

Det måste gå att få till det!!

Känsloresistans...

Detta adventpyntande, alltså...det sitter lika gräsligt långt inne som när jag tänker att jag ska ta en promenad. Hela själen liksom ormar sej i vånda och jag tänker på det precis hela tiden och gör allt och inget bara för att slarva bort tiden så jag slipper..
Igår var det helt jättehemskt att heta och vara Carola i dessa akuta andventstider..nyinflyttad i ännu  "icke-mitt" hus med ny sambo (om än gammalgammal vän) och med mina tre, fyra kartonger julgrejer, hans två, tre kartonger julgrejer, PLUS "husets" alla julgrejer, alltså överblivet, lämnat, glömt  av utflyttade eller  avlidna människor.. två, tre, kanske fyra fruktansvärt stökiga och blandade kartonger och på köpet är ju jag som jag är. Ser möjligheter till nya användningsområden för allt. Ser vad som skulle kunna säljas. Eller göras om. Eller ges bort.  Kan ju inte bara slänga nåt. OM nåt slängs ska det sorteras! Det tar tiiiiiid..och kraaaaaaaaaaaaft!
Sen har jag inte förlikat mej med färgerna här hemma eller!! Eller snarare bristen på alla färger utom mörknad furu, imiterad ny furu, beige, brunt, vitt och körsbärsbrunrött överallt. Jag mår nästan illa ..och aversionen bara ökar.. :(
"Jättehemskt" alltså..Tänkte skriva "Fruktansvärt" att heta och vara Carola..." men har bestämt mej för att försöka att inte överdriva och maxa allt hela tiden...att motarbeta den här trenden att trycka på mer och mer i språket fast det inte ens är särskillt stora saker det gäller. Tycker det har gått en väldig inflation i alla ord och känslor i samhället. Som på Facebook. Man skriver hjärtan och duttifnuttar överallt och till nästan okända människor och taggar man nån bekant man varit med står det ofta att man varit med "finaste" och "bästa" den och den. Hur många finaste och bästa kan man ha?
Det finns så mycket bludder och information och mängder av saker som ska ge känslointryck överallt så man måste väl överdriva för att  för att folk ska fatta att man känner nåt över huvud taget?  Det är riktigt läskigt hur blase man faktiskt blir på allt när man hör och ser så mycket hela tiden, jag menar..hur mycket och hur fantastiskt och helt otroligt och anorlunda måste det inte vara på filmsnutten på FB eller Youtube för att man ens ska bemöda sej att titta klart? I alla fall har det blivit så för mej... Tragiskt och skrämmande är bara förnamnet. Känsloresistans. Man blir så van så man måste få mer och mer för att få samma effekt. Vet inte om ordet Känsloresistans finns ens men sanna mina ord, snart kommer det fenomenet att debatteras stötas och blötas lika mycket som sockret. Då ska jag absolut inte le men däremot nicka och fascineras och förfasas över att jag såg det komma före alla andra...
Taggar: känsloresistans;

In Memoriam

 

Dagen efter...

man blir trött av att gråta en hel dag. ögonen känns som grusiga sår och jag har plufsiga påsar både över och under. Försökte gråta utan ljud och bara låta tårarna rinna över och låtsas som ingenting ändå sen när L kommit hem från jobbet, han har så svårt att hantera ledsna känslor hos andra och hade fullt upp med att hålla ihop sej själv, mend när jag gick på toa brast det och jag snyftade och hulkade som ett barn. L kom efter en stund och stod där och höll om mej, tycker han klarade det bra. 
 Bara ögonen var trötta, hjärnan gick på högvarv, det var svårt att sova, och L låg helt som förstelnad med iskalla händer där bredvid mej. Jag tänkte att blodet gjorde väl vad det kunde för att skydda hans stackars hjärta. Jag lade armarna om honom och iskylan släppte lite och så småningom somnade vi i alla fall.
Min första tanke när jag vaknade i morse var att Cesar ligger ute på altanen och ser ut som han sover i kattburen men jag måste ta hand om honom på nåt sätt, vill inte att han ska bli blöt och ful av nattfrosten innan vi kan begrava honom. Nu ska jag ta in honom och linda in honom i en fin och mjuk sjal. Jag har inte gråtit än idag men bara tanken på att se Cesar så där kväver mej nästan...
Älskade Cesar... Det gör så ONT!!