Hade nästan..så gott som..bestämt mej för att sätta fart direkt idag på morgonen...när jag ändå har blivit så galen att jag går upp och dricker kaffe med älsk klockan sex varje morgon han jobbar...fast jag är ledig!
Tänkte åka till återvinningen med en massa skit (för vilken gång i ordningen vet jag inte) köpa billiga hyacinter på Willys, lämna tillbaka skitdåliga bubbelapparaten till Rusta (inte nog med att den inte kolsyrat som den ska. I morse när jag bytte kolsyrepatron för att checka en extra gång, blev det en smäll och locken flög av och nån okänd liten mässingsgrej flög också ur. Det törs jag inte tala om för älsk!! Nackspärr fick jag på kuppen också i rena förskräckelsen.) Jag borde Också...vill..ska definitivt... hälsa på min stackars faster som blev änka i somras efter sju svåra år med sjukdomar och plågor både för gubben och sej själv. Som grädde på moset blev hon tvungen att amputera ena benet också för typ två månader sen...och hon bor i stort hus..och har bara ett barn som bor utomlands. Snacka om att jag känner pressen där...ändå orkar jag inte ens hälsa på oftare än kanske var tredje vecka. Jag skäms men orkar inte. Känner att jag måste ha med mej nåt ätbart eller nåt och försöka hjälpa henne med nån av alla miljoner praktiska saker hon inte klarar själv längre men hela huvet och själen låser sej i prestationsångest och otillräcklighet Vid bara tanken.
Pappa och min andra faster och farbror är också gamla och väntar och väntar att jag ska hälsa på. Eller ringa. Att jag ytterst sällan ringer nån enda människa över huvud taget har dom vant sej skapligt med men att det inte bara var för att jag bodde så långt bort förr som jag inte hälsade på, har dom svårare att förstå. Jag var för sjutton eremit i Uppsala, var bara på jobbet jag träffade folk. Orkar inte, vill inte, vill bara vara ifred. Pötsligt blev jag med gubbe, stort hus, jättetomt, sommarstuga, bonusbarn med massamassa skitjobbiga problem, skröplig svärmor och katter och dessutom har min gubbe fått en massa krämpor och värk plötsligt Sen jag kom in i bilden...
Det är svårt ändå för en eremit och HSP som jag att vara i ett nytt förhållande. Utan mitt egna ensamma liv längre. Utan nåt eget ställe som känns som bara mitt. Min grotta. Och vem kunde ana att det var sååå fruktansvärt mycket jobb att ha hus och stor trädgård..och superstökig stuga som ingen har röjt i på minst femton år. Och veden. Miljooooner äpplen och sen löven Efter det. Djävulska hagtornshäcken som behövde klippas och sen krattas efter jättenoga så inte grannarna får punka på bilarna. Däremellan har jag målat altanen och BÖRJAT röja 120 kvadrat källare from hell och lagt ut massa annonser på olika sajter. Sakerna behöver så klart tvättas och fixas också innan ev. försäljning. också flytten hit mitt i allt. Till ett hus som är överbelamrat med grejer redan. Jag jobbar så klart också...
Försöker ge en bild av det som jag känner att har blivit lite för mycket att bita i. Förklara för mej själv om inte annat. Jag hör folks välmenande råd i mitt inre..om att låta källaren vara t ex men jag kan inte. Källaren är det som är roligt, allt annat är måsten. Dessutom står jag inte ut att ha det så här bökigt i själva huset och då måste det röjas där nere för faktum är att det inte ens fanns plats att sätta fötterna på golvet nånstans i källaren. Det var helt sanslöst!!!
I somras..när allt detta nya hände...med gubben, huset, bonusbarnen, farbrorn som dog och hela baletten, bröt gamla bonusmamma axeln...OCH fick hjärtsvikt, min andra faster bröt fotleden och hamnade i rullstol länge länge, pappa fick så ont i ischiasen att man blev orolig och nu säger dom att han har hjärtsvikt också. Brorsan har dragit fingerkrok och slitit av en sena och opereras idag. Han bor i ett gammalt hus där elementen sprang läck för nån vecka sen så vattnet är avstängt och måste hämtas nere i ladugården och själv bor han i husvagn...
I morgon ska älsk äntligen få träffa läkare, han har väntat sen i midsomras med fruktansvärd värk i armarna ...fast den mesta energin har vi lagt på att fixa blodtrycket som visade sej bara helt livsfarligt. Håhåjaja...orkar inte Ens tänka på allt faktiskt.
Underbara Ceasar som jag blev tvungen att plötsligt avliva i veckan har vi i alla fall fått ner i jorden nu och byggt ett fint stenröse över, så det kan vi släppa. Är bara sorgen och skuldkänslorna...och räkningen...kvar att handskas med.
Nu SKA jag åka med alla sopor..och hälsa på faster...hoppas jag. Åtminstone vill jag ha mina hyacinter..så jag kan sitta här och lukta på blommorna..nån gång.
Jag är lycklig och otroligt välsignad, så är det faktiskt men behövde prata av mej lite. Tack till den som orkade läsa <3
