Har mer och mer under den senaste tiden i Uppsala insett att jag är mer eller mindre eremit. Jag får all social kontakt jag behöver genom Facebook, orkar inte med att träffa folk "på riktigt", blir helt slut efteråt. Fattar inte huuuur jag orkade jobba som mat-tant och utbespisa ca 700 personer i ett otroligt tempo i åtta år, och dessutom ha ett till jobb på sidan om, t ex som busschafför typ tre kvällar i veckan??? Orka och orka, man gör ju vad man måste. Ensam mamma var jag också. Dottern brukar ofta prata om hur jag kom hem och var som en zoombie på den tiden. Tack och lov kunde ungarna och jag vara tillsammans i samma hem och ändå liksom vara ensamma, vi var väldigt lika på det sättet.
Hade faktiskt bränt ut mej helt fruktansvärt redan i Gävle och varit sjukskriven nåt år. Jag som varit busschafför kunde inte ens köra bil för jag visste inte på vilken sida av vägen man skulle köra!! Jätteläskigt..
Hur som helst..tiden gick och efter tio år borde jag ju ha blivit "frisk" från det där men jag märkte att det där med ensamhetsbehovet och den psykiska tröttheten av att träffa folk...eller av sinnesrörelse...inte alls blev bättre.
Förr övermannades jag ofta av andras känslor om jag t ex kom in i ett rum med många människor .Jag kunde plötsligt känna mej deprimerad eller jätteensam men det tog många år att komma underfund med att det inte var mina känslor som kom stormande så där helt plötsligt..I .Butiker speciellt runt högtider som påsk och jul blev jag helt översköljd av stresskänslor så fort jag kom innanför dörrarna men det var liksom inte min stress utan alla andras, insåg jag mer och mer. De senaste åren har jag kunnat stänga av just dom här bitarna skapligt...eller kanske inte.? Slutade väl egentligen utsätta mej för såna situatiioner..kom jag på nu! Hahahaha...
Har aldrig tyckt om nyheterna, varken från tidningar, tv eller radio.
Naturligtvis har jag självtestat mej och kollat så fort det dykt upp nån av alla dessa bokstavskombinationer som växt upp som svampar de senare åren men har aldrig tyckt att nåt passade in på mej.
Nåväl..för kanske ett år sedan när jag satt där ensam på mitt nattjobb och hade det bra, dök jag på begreppet HSP för första gången. Hittade ett test på nätet..Man skulle svara på frågor med Ja eller Nej på en skala från 0-5. Frågorna skar rätt in i mej och visade fruktansvärt tydligt varför jag blev så trött och dränerad om det nu faktiskt var så där jag kände. Frågor som "Andra människors smärta går djupt in i mitt system" t ex...låterr rätt tungt. Det ÄR tungt! Jag fick väldigt höga "poäng" på testet och SÅG som sagt att det inte var konstigt att bli trött och välja ensamhet för att kunna ladda upp sej inför jobb och annat som innebär människor omkring sej.. Vilken lättnad! Att få "tillåtelse" att bejaka ensamheten och telefonskräcken. Och vilken sorg! Jag kommer aldrig aldrig aldrig att bli "frisk" eller "normal".. Jag grät ett helt dygn av lättnad och sorg om vartannat.
Nu ser jag min HSP som en välsignelse bara jag är lite rädd om mej. Skulle aldrig vilja vara på nåt annat sätt. Det är underbart att känna så mycket glädje och tacksamhet över så små saker, som jag gör. Om jag lyssnar till musik som får igång mej på alla cylindrar är det kanske värt att bli däckad några dagar..för det är lika jobbigt med bra och roliga grejer som dåliga, jag blir överstimulerad helt enkelt..känner för mycket för att orka med det.
Har läst att 20% av människor och djur är HSP (dom behövs i flocken för att se en större bild men vore alla HSP skulle det bli katastrof) Av dom 20% är 2% väldigt sociala..idesprutor...projektälskare...som drar ihop folk till olika grejer... Sån är jag. Utom alla tvivel. Att kombinera det med behovet av lugn och ensamhet och stillhet är en konst jag inte alls behärskar. Vet inte om jag vill heller... Som sagt, jag öser hellre på och njuter kopiöst av det jag gör och tar smällen efteråt än att det blir för lugnt...
Jag är glad att människor hädanefter slipper bli femtio år innan dom får veta hur dom funkar! :)
Peace and love!