För över tjugo år sen..när jag låg bredvid min mamma när hon drog sin sista suck i sjukhussängen...hon var ett år yngre än jag är idag..tänkte jag att det att mista katter och hundar är en piss i Missisippi jämfört med detta ofattbara. Alla djur jag varit med om att mista bleknade fullständigt i jämförelse. Nu är jag vuxen på riktigt, tänkte jag. Bara att gilla läget, man blir kall mot det mesta när man varit med om det totalt ofattbara helt plötsligt.
Nu i morse var jag iväg med Cesar, världens finaste coolaste noblaste personligaste katt jag nånsin träffat, för en akuttid hos veterinären. han blev plötsligt så jättedålig i går em. Nu ligger "min" fina Cesar här på köksgolvet död i sin resebur. Jag tog beslutet att avliva honom. Veterinären sa att han var döende. Hans husse sa att det var väl lika bra och en annan kompis jag ringde för råd sa också att hon också skulle låtit honom somna in, men jag KÄNNER så starkt att om jag bara fick ta beslutet igen skulle jag ha åkt till Uppsala om jag så fått ta lån och betalat det själv. Hade han ändå dött..vilket väl är det troligaste..hade det ändå känts bättre än vad det gör nu. Att må så här är för jävligt....
Snälla Gud..trösta mej på nåt sätt!! Jag orkar inte ha ytterligare en så här tung skuld att försöka leva med...
Jag har torkat bort det svarta som rann ur hans nos, och klippt av några toffsar från svansen till hans två lill-mattar, men kan inte förmå mej att flytta honom till kartongen jag tänkte vi kan begrava honom i. Han ligger så fint i buren och det känns som att så länge han ligger kvar där och sover är han inte riktigt borta....
